En kväll i Smålands djupaste skogar, tillsammans med min egna lilla Nalle. Vi ligger nära, riktigt nära. Vi myser och bara är lite. Vi har två skolveckor och en dag kvar på skolan innan allt är klart.
Det är nu 3 år sedan jag tog beslutet att ta mitt pick och pack och följa den drömmen att läsa hund på Gymnasiet, med inrikting Naturvetenskap. Jag gjorde ett val som jag många gånger funderat över men aldrig ångrat. Jag ville följa min dröm och fick den chansen, en chans man bara får en gång. Nu ser vi slutet på resan allt närmre med en försiktiga, nyfikna och skrämmande blickar.
För 3 år sedan, hade jag inte en aning om vad dessa 3 år skulle bjuda mig på och inte i min vidaste fantasi kunde jag tro att det skulle vara så tufft, underbart och helt fantastiks hemskt på samma gång. Hundarna har varit en central del i mitt liv sedan det att vi flyttade till gården 2005 och verkligen mitt centrum sedan åk 6 och om inte ännu mer sedan jag började på Segerstad.
Jag är en envis och bestämd tjej som vet mycket väll hur jag vill ha det och jag kämpar in i det sista hela tiden, ger mycket sällan upp. Detta på gott och ont. Om jag en gång givit mig in på något som jag verkligen vill så är jag där för att nå målet. Så att jag skulle gå natur när jag ändå var igång med pluggandet var från början självklart. Men det har verkligen inte varit den dans som jag i min fantasi föreställde mig.
När jag gick i åk 8 fick jag diagnosen Dyslexi, men det var långt innan det som mina svårigheter i skolan visade sig. Att lära sig att läsa och skriva tog för mig mycket längre tid och det gör det än i dag. Att få den diagnosen va det mest lugnande jag har varit med om i mitt liv. Jag hade gott i så många år och undrat vad det var som va galet med just mig, varför kunde jag bara inte lära mig som alla andra. Den där dagen i åk 8 när jag blev kallad på möte så blev jag så glad att någon äntligen lyssnade på mig och såg vad för hjälp jag hade rätt till.
Men envis som jag är så hade jag långt innan det hittat egna sätt att fixa skolan på ett sätt som fungerade bra. Så att från en dag till en annan få hjälpmedel var inte lätt det heller. Jag som person vill klara det mesta själv och är dålig både på att säga nej och be om hjälp(har blivit bättre). När jag gick ut 9 med bra betyg, inte överdrivet men bra, så va jag så stolt att jag klarat grundskolan som jag faktiskt hade gjort, men utan min envishet hade jag inte varit i närheten av där jag är idag.
I veckan fick jag ut mina betyg som är satta hittills på gymnasiet. Om jag var stolt i åk 9 så skulle ni sett mig nu… 3 betyg som är under B i betygsklan A-F där A är högsta och F inte godkänt. Vilket är mycket bra. Från 2 A som jag hade när jag gick ut 9 så har jag idag 11 A och 8 B(hittills).
Jag tjejen som i åk 5 inte kunde läsa… Allt ändrades den dagen jag fick upp ögonen för hundarna och kunde se vilken otrolig störtning de små liven ger. När jag hade en hund i knät eller vid fötterna att läsa för och berätta vad som hänt i skolan och hur jag mådde och de svarade med en puss oavsett vad jag sa. Det var då det släppte, jag kunde från en dag till en annan läsa och jag kunde lämna mellanstadiet med godkända resultat. Det var ingen som trodde att jag nu 6 år senare skulle läsa Naturvetenskap blandat med Hund, 25 mil hemifrån. Men jag bestämde mig där i 6 för att inte ge mig förrän jag nått ditt jag ville och skam den som ger sig.
Idag är jag stolt och inte minst när jag ser hur fanatiskt mina hundar jobbar med mig varje gång jag pluggar. Dom ligger nära mycket nära. De tittar upp i bland och pussar på mig när jag suckar åt den stora högen med plugg. De vifta på svansen och gör det där jag inte kan förklara och aldrig kommer att vilja förklara. För det de gör är större än vad ord kan beskriva.
De dagar då min diagnos känns som ett hinder, så vet hundarna mina tvivel och ligger extra nära, de ger mig det där extra och den bosten jag behöver för att komma vidare och resa mig upp igen.
Att se hur Nalle och Hjälte nu inte bara jobbar med sin matte utan också under de senaste 2 åren också jobbat med gymnasiesärskolan elever på boendet på Segerstad gör mig stolt och jag ser att det är inte bara på mig som hundarna gör den där stora skillnaden som de har gjort på mig. De känner saker vi människor aldrig kan se eller känna. De vet långt innan vi vet det själva, och vilken glädje och lycka som de ger i sitt arbete. Jag ser framemot att kunna dela med mig av det jag upplevt och kunna dela med mig av mina hundar till andra barn och ungdomar som sitter i den båten jag har suttit i.
Jag har en dröm att en dag kunna ge de banen som inte fått den möjlighet som jag fick, att kunna hitta sätt att ta sig förbi mina svårigheter. Att med mina prinsar kunna ge lite hopp, som jag vet att dom ger när dom jobbar. Att jag i framtiden ska kunna jobba mer med det och även följa mina fantastiska ”valpar” som också gått utbildning runt om i Sverige för att göra skolland på våra ålderdomshem, boende och skolor.
Snart slutar ett kapitel i mitt och hundarnas liv och det börja ett nytt kapitel, med andra och nya möjligheter och svårigheter att kampas med. Vi ska tillsammans den 15 juni 2017 ta studenten. För utan de skulle jag aldrig tagit studenten.
Jag hittade mitt sätt att se motivation och möjlighet att se bortom mina svårighet och svagheter för att göra något många med mig såg som en omöjlighet. Att jag idag står här med mindre än 2 månader till studenten och med ett gäng med underbara hundar som tillsammans med mig ska bygga en ny vardag och vårt framtida liv.
Detta va mitt sätt, det finns många sätt att klara av svårigheter och inget är bättre än det andra bara det fungera. Det jag vill säga är att det sista som överger oss är hoppet. Så länge du tror på din dröm så skit i vad folk runt dig säger. Du kan om du vill, för vissa tar det 1 år att lära sig läsa, för mig tog det 5 år. Det betyder inte att jag inte kan bli något och det betyder inte att jag är sämre än någon annan. Det betyder bara att min väg till målet har varit lite krokig med lite hinder på vägen.
Ber om ursäkt för mitt långa inlägg och önska er alla all lycka till med det ni lever för. Ni alla är bäst på att vara just du <3
Tack
Många kramar från Tjejen med 1000 bollar i luften och en envishet som tagit mig dit jag drömde om när jag var mindre. 