Att vi har ett begränsat antal dagar här på jorden är ingen nyhet för någon av oss, men att vi liksom skjuter döden framför oss verka vara ett sak vi verkligen gör. Vad gör vi och vad tänker vi på när vi stressa runt och inte ta vara på den lilla tid vi har här. Jag reser en hel del nu fram och tillbaka till skolan. Jag har en hel del byten på framför allt söndagar, jag har då bland annat byten i Växjö och Alvesta två hyfsat stora tågstationer. Jag har hyfsat långa byten på båda ställena och kan gå dit jag ska utan att behöva stressa något, men när jag sitter och väntar ser jag folk som stressa runt en hel del, nu är det väldigt lätt att stressa upp när man har byten och så på en tågstation om man inte är så van vid att resa, men om man i stället ta ett djupt andetag och fokusera så går det ofta mycket bättre då man som lugn kan kontrollera sina beslut mer än om man är stressad och inte vet vad man ska och irra runt ännu mer. Jag tycker det är hemskt att vi stressa så mycket inte bara på tågstationerna utan i det vardagliga livet. Man kan läsa överallt om hur folk hela tiden känner stress och att dom inte hinner med. Det måste vara hemskt att hela tiden känna stress och att man inte hinner med och hela tiden ser ner på sig själv som man ändå måste göra när man hela tiden stressa runt och inte hinner allt man ska. Allt blir en ond cirkel som jag tror är väldigt svår att ta sig ur. Men när vi stressa runt så missar vi dom små guldkornen i vardagen och jag har hört föräldrar säga ” jag skulle njutit mer av barnen när dom var små” ”Tiden går för fort jag hinner inte njuta av barnen och snart flyttar dom hemifrån” Att stressa sig igenom sina barns uppväxt kan ju inte vara roligt. Att folk jobbar olika mycket och har olika levnadsförhållande är ju också något som spelar någon roll. Men jag tror att vi hinner med mer om man är lugn och sansad så man kan tänka färdigt.
Jag vill så klart inte att om jag får barn någon gång att dom aldrig ska få känna att mamma bara stressa runt och hinner ingenting, jag vill ge dom en lugn och glad mamma som hinner med att njuta av sina barn så länge dom är små. Jag vill inte för min egna skull inte stressa så mycket då det faktiskt inte är bra för hälsan.
Likadant är det med mina hundar, jag vet att jag inte får obegränsat med tid med dom och det är jag som måste begrava dom och inte dom som begrava mig. Detta vet man när man skaffa djur och det har gjort att jag har saktat ner mitt tempo sedan jag fick mina hundar och jag har sedan dess mått väldigt bra. Sedan jag fick Bea (min första hund) 2011 så har skolan och resultaten i skolan gått klart rakt upp. Vilket ha att gör med att dom har givit mig ett lugn och en positiv känsla, som har hjälpt mig så otroligt mycket.
Men det stressiga livet kan ta hastiga vändningar och någon i ens närhet eller en själv blir allvarligt sjuk och personens liv står på sin spetts. Man stannar upp och även om man vet så är det svårt att greppa, att personen som står en så nära som man hade förväntat att lev med i många år till snart inte kommer finnas mer. Vad gör man då? hur ska man reagera och gör man rätt val? För två år sedan fick vi reda på att min farfar hade cancer och att han antagligen inte hade så många kvar som utan cancern. Det tog ett tag för mig att fatta läget och det tog väldigt hårt på mig, det fick mig att stanna upp och fundera på vad man vill med livet för en dag ligger jag på döds bädden och jag vill inte ligga där och känna att det här ångra jag att jag inte gjorde. Jag vet hur jag vill ha det och jag kämpar för att få det så och det går framåt. Farfar fick ett år och några månader till efter sitt besked… På den tiden han vi åka till Spanien och det är en resa jag inte vill glömma, farfar fick i oktober åka till Spanien med två av sina barn och 4 barnbarn sitta i värmen och bli ompysslad av oss alla. Vi alla njut av den tiden vi hade där nere och vi alla visste att det var den sista resan vi var med allihop.
I den 25 januari så var jag hemma själv och ville träffa min farfar jag kände att jag vi verkligen vara med honom nu då han bara blev sämre och sämre. Jag och Brumma åkte ut och vi bara myste och hade det gott, Brumma älskade verkligen farfar och farfar gillade Brumma väldigt mycket med. Den kvällen är för mig i dag guldvärd den kvällen var den sista riktiga kvällen jag fick själv hos min farfar och farmor. Det visste vi inte då men så var det. Jag tror även att farfar uppskattade den kvällen och jag hoppas att det var något han tog med sig.
Den 22 mars 2014 lämnade farfar oss då hans cancer tog över han
Saknaden efter farfar är stor och jag tänker på han varje dag fortfarande, så fort jag gör något jag vet att farfar skulle varit glad för så hoppas jag han ser det.
Efter detta har hänt oss så har jag verkligen tagit var på varje dag och även dom extremt tråkiga biologi lektionerna sitter jag och är så glad att jag och mina nära fick denna underbara dag att leva på.
Mina hundar hjälper mig igenom det mesta och vi älskar att vara tillsammans och vi alla verkligen njuter av varandra precis varje minut sekund vi är tillsammans.
Jag hoppas att stress om inte finns i framtiden och att alla förädlar njuter av sina barn och att vi ta vara på tiden vi får med varandra och som vi får här.
Nu ska jag umgås med min familj och mina hundar för jag är bara hemma 2 dagar i veckan och dom njuter vi av extra mycket
Ha det riktigt bra och stressa ner du hinner ändå
Många kramar och tassar från Lovisa med flock
Älskade Lovisa!!!! Du har så rätt! Kram Mia