Att vara glad och positiv nästan hela tiden är det verkligen positivt?
Jag är den som nästan alltid känner mig väldigt glad och positiv jag ser dom bra sakerna bland dom mindre bra och nästan aldrig känns någonting meningslöst eller hopplöst. Men jag vet inte om det alltid är så bra? Jag menar man måste ju också se och lära sig av det mindre bra sakerna också. Tyvärr har jag väldigt svårt att se om sakerna och kör vidare. Jag vet inte vad det har med att göra men att mina minnen för låg och mellanstadiet spelar in här är jag helt säker på.
Idag har vi tränat några gånger och det går för det mesta helt perfekt och även om det regnar och det är blöt överallt så är jag så glad att det går så bra. Även om Brumma tog ett segervarv runt fotbollsplanen där vi tränade och att Hjälte glatt talade om att det var inte kul att titta på matte och Brumma när dom tränade, så är jag väldigt nöjd och känner mig redo inför skol-sm på måndag. I hundträningen ser jag min ”positiva syn på livet” som en extrem fördel. Jag ser mina hundar från deras bästa sida och jag tror på dom. Jag ger inte lätt upp om det inte går som jag vill utan jag kämpar på tills jag är nöjd. För det här med att ge upp är inte min grej.
Under min lite längre sjukperiod nu under vintern/våren så har jag varit helt matt och inte orkat göra så mycket som jag egentligen hade velat. Jag har inte orkat ta hand om hundarna så mycket som jag har velat och skolan har kommit efter. Men nu är jag på någorlunda barnan igen och jag är så glad att jag har både en fantastisk pojkvän som störtat mig något extremt under tiden och även så klart mina föräldrar och syskon som hjälpt mig med hundarna under tiden och sist men inte minst mina fantastiska kompisar som verkligen hjälpt mig med skolan och att orka gå upp på morgonen. Men även om det varit lite jobbigt under sjuktiden så har jag varit extremt glad och sätt det bästa i det och tagit vara på dom bra stunderna mer än vad jag hade gjort om jag var frisk.
Många kramar och tassar från Lovisa med flock