En blöt nos och ett leende på läpparna

En tass eller en haka i knät kan rädda en dag eller till och med ett liv.
Idag lever många människor i Sverige och utomlands under hög stress och med psykisk ohälsa.
Självklart kan jag inte hjälpa alla men kanske kan vi rädda en eller göra dagen eller veckan bättre för en enda människa genom att bara finnas till.
Utan att tvinga hunden lär vi oss och dom att jobba tillsammans för att hjälpa dessa mänskor till en bättre vardag. Vi har barn som har svårt att läsa och inte kan koncentrera sig i skolan och så har vi barn som flytt från sina nära och sin trygghet och sett familjen eller byn dom bodde i bombas. Idag har vi många i vårt samhälle som inte mår bra.
Jag är fast besluten om att jag ska göra precis allt som står i min makt för att med hjälp av min hunds blöta nos, sin gränslösa kärlek och lurviga päls hjälpa så många vi bara kan.

Kanske vår tågresa idag hjälpte någon ifrån söndagsångesten lite när Nalle 11 veckor pussade sin matte för att sedan lägga sig på hennes nacke och lägga hackan på axeln för att ge den där super söta valp blicken till alla som satt på det lite små stressiga tåget mot Göteborg idag. Kanske satt det någon där som verkligen behövde den där blicken.

Jag själv har haft en start på min skolgång som jag idag inte riktigt vill minnas, jag tillhörde inte någon och kände mig för det mesta i andra hand. Jag hade svårt att lära mig läsa och skriva och var inte den typiska Svensson tjejen. Det var inte förrän den dagen jag fick min första egna hund som det började släppa för mig. Jag var alltid älskade oavsett vad jag hade gjort eller inte gjort. Hon satt i mitt knä dom där kvällarna man grät sin till sömns och hon satt där när läsläxan skulle göras. Det är först nu när jag vet hur bra man kan ha det som jag ser tillbaka på denna tiden och ser vilken otroligt hjälp mina hundar var då och där. Jag fick sedan i åk 8 min dyslexi diagnos och efter den dagen fall ytligare en pusselbit på plats.
Jag hade aldrig utan dom varit där jag är idag, jag har en vilja och en positiv attityd att lyckas och på mitt egna sätt komma dit jag vill. Det går inte att ta någon annans väg.
kanske kan jag tillsammans med mina hundar hjälpa ett barn som sitter där tyst i skolbäcken och inte vågar säga bu eller bä för att den har svårt att läsa och skriva. kanske kan vi hjälpa detta barn till att våga ta steget att lita på sig själv och att hunden alltid finns för en, med sin gränslösa kärlek.

Jag är tacksam för att jag fått denna möjligheten att med mina egna Hjälte få gå en utbildning som tar oss ett steg närmre att lyckas med att hjälpa barnet som varje dag går till skolan med en skam att ytligare en dag ”misslyckas”.
I min utbildning för jag lära mig att läsa min hund och att ta hundens och barnets bästa i fokus och hur man på effektivaste sätt utföra detta. I juni är vi klara terapihundekipage och en ny dörr öppnar sig för oss.

Jag har ett mål en bild och en dröm och vägen är inte rak men alla vägar bär till Rom.

Många kramar och tassar från Lovisa och mysiga tassar