På min student hade jag ett tal för familj och vänner, där jag nämnde att inget ska ses som omöjligt kan jag få A (högsta betyg) i Idrott så är det inte mycket som är omöjligt. Då jag verken ha bollsinne eller något intresse för verken fotboll eller innebandy. Men även det gick.
Idag har det ännu en gång visat sig att inget är omöjligt, jag kan inte räkna raseriutbrotten jag fått och tårarna som runnit och bilturer. Men idag är det värt varenda tår och varenda biltur. För idag är kanske en av de största dagarna för mig. Jag fick äntligen mitt betyg i Engelska 6 och lyckan är obeskrivlig.
Denna engelskan som legat efter mig sedan jag började med engelska i skolan och som fått mig att bryta ihop och komma igen om och om igen. De är de som fått en berg och dalbana i mig att ibland åka väldigt fort och många lärare har fått lägga ner både mycket tid och sina själar i min engelska som ibland gick framåt och ibland gick bakåt. Lärare som har hjälpt mig framåt och som ibland även hjälp att komma på rätt spår igen. Kanske skulle vi alla gjort det annorlunda om vi fick göra det idag igen och när vi visste utvägen. Men det är det ingen ide i att göra, för så är det alltid.
Mina föräldrar som fått dela sorg och glädje, sorg när målen inte nåddes upp till och glädje när ett mål blev uppnått. Men inte förrän idag som alla platsar har fallit på plats och jag äntligen kan lämna gymnasieskolan bakom mig. Med 15 A och 13 B i poäng som 3150, Hund med utökat till Naturvetenskapligbehörighet med extra samhälle, historia och avel. Jag är stolt och glad och nu väntar nya utmaningar och svårigheter som kommer ta mina tårar och mina små utbrotts uppmärksamhet. Nu väntar nya mål att uppnå och kanske ska dessa mål får en bättre start än engelskan och jag hade.
Idag firar vi med fika och studentmössan fick åka fram för att en sista gång bäras med stolthet och glädje över att nått ett nytt mål i livet.
Idag har Brumma varit med i stan, hundarna och jag låg och njöt av solen i gräset en lång stund på eftermiddagen och termometen visade 17 grader. En skogspromenad med syster, Nalle och Hjälte medan vi väntade på att fotbollsträningen skulle ta slut.Valparna går upp i vikt som de ska och visar mer och mer deras personligheter och kan nu börja stapla sig fram.
Dagen jag inte trodde skulle komma för någon vecka sedan är här och jag tackar alla inblandade och kanske mest min Lärare och rektor på Segerstad som lagt ner tid och energi på mig och min engelska. Pappa och mamma som störtat mig, alla dessa timmar jag pluggat. Benjamin, Kajsa och Ida för ni peppat och givit hopp och kämpa glöd och att ni alltid har lyssnat och förstått <3
Nu ska jag sova och imorgon väntar nya möjligheter att nå nya mål.
Kram
Lovisa
